Brynjan tynger bröstet. Måste … andas. Solen hettar, jag fryser så.

Nils? Var blev du av? ”Håll dig till mig pojk!” skrek jag. Men du hörde inte mig.

Alla lyfta svärd mot sommarhimlen, den danske knektens hugg. Ditt huvud föll tungt i leran, trampades av fötter, sargades av hovar, försvann.

Mitt hjärta sprängs! Jag lovade din mor att skydda dig!

Katarina, Gud bevare dig för danskens plundringar. Gott att nyckeln försvinner med mig. Bara jag vet vart jag gömt vårt silver. Ingen kan tvinga dig att berätta något du inte vet.

Min avhuggna arm färgar leran röd. Märkligt, handen kramar ännu svärdet. Solen speglar sig i fars ring. Så återses vi.

Det skymmer redan. Brynjan tynger så.