Selma Lagerlöfs möte med tavlan 1882

Den vår, då Hellqvists stora tavla ”Valdemar Atterdag brandskattar Visby var utställd” i konstföreningen, kom jag dit upp en stilla förmiddag, (…) och försjönk i stilla betraktande. Jag levde medeltidsliv under en halvtimme. (…)

Men plötsligt märkte jag, att tavlans huvudfigur inte är kungen, inte någon av borgarna, utan den ene av kungens järnklädda sköldbärare, den med det nedfällda visiret.

På denna gestalt har konstnären nedlagt en sällsam kraft. Man ser inte en flik av mannen själv, han är stål och järn hela karlen, och dock gör han intryck av att vara situationens rätte herre.

»Jag är våldet, jag är rovlystnaden», säger han. »Det är jag, som brandskattar Visby. Jag är ingen människa, jag är blott stål och järn. Jag har min lust i plågor och ondska. Må de gå på och pina varandra! I dag är det jag, som är herre på Visby torg.»

Och ju längre man hör på honom, dess bättre förstår man vad tavlan är: ingenting annat än en illustration till den gamla sagan om hur människor kunna pina varandra. Intet försonande drag finnes där, endast grymt våld och trotsigt hat och hopplöst lidande.

Ur novellsamlingen ”Osynliga länkar”, Selma Lagerlöf 1894